Norrländska Korrespondenten – 4 april 1860, sida 2

lyftade med mycken höflighet sin kusin af hennes. Han bjöd henne armen, och de gingo in i huset. Andra damen, som såg mycket obetydlig ut, och tycktes spela den otacksamma roll, man i gamla franska tragedier plägar kalla Suivante, hjelptes ned af ridknetten, och sprang in efter hufmuds personerna. Kort derpå fom sällkapet ut igen; medan de sågo på den iständsatta sadeln, och klappade hästen fom bar den, hade Helena tilfälle att betrafta den sköna amazonen. Hennes wackra wärxt förbijdes af den eleganta riddrägten, hennes ansigte war regelmessigt skönt. En hatt med wajande fjädrar betäckte lätt det fir liga hufwudet. Grefwen hjelpte henne åter upp på häften, han låt henne sätta foten på hang hand, för att sliga upp, och satte fig derpå sjelf ull häst. De wäntade litet På den andra damen, oh tals te emellertid sins emellan med förnöjda, leende miner, hwarpå den wackta fonen förswann, liksom den kommit. Helena stod helt nåra den älskade, ehuru hen gömde fig undan och blef obemärkt af honom. Då häststegen icke mer hördes, lutade hon fig mot fönstret, och sölte dölja fina fram brytande tårar. Hennes onkel mårkte hen