Norrländska Korrespondenten – 31 mars 1860, sida 3

MS 666666mmmm666666mm666AäAänää — att fåfta minsta wigt derwid. Falkenstjernes bättre jag förehöll honom nu åtffilnaden i Helenas uppförande och hang eget. Han berömde henne, tadade henne med ömhet, och sökte utplåna intrycket af fin förra stonslöshet. Dylika scener ägde ofta rum och borttogo hos den älskande fliekan hwarje skugga af harm. Det war dock i en punkt, fom hon icke få lätt kunde swålja sitt missnöje, nemligen den omständigheten, att grefwen understundom plågade frame ställa fin kusin, comtesse Emilie, fom ett efterföljanswärdt exempel. Så fade Han engång, då han hall Helenas hand i fin: Se, hur röd din hand är emot minj Hur skola wi bära of åt med dina hån der? De pasfa inte för en liten grefwins na. Du skulle fe min fufin Emilies hån der; de äro lifsom hwitt sammet. Man kommer riktigt i godt lynne, då man fer dem löpa öfwer tangenterna på klaveret. Det år dessutom en behaglig talang, att funna spela ett instrument; hwaraf kommet fig, att du ide lärt dig musik? — AÅd! swarade Helena: jag. begunte engång, men instrumentet stod i sällskapsrummet. (Fortsi