Norrländska Korrespondenten – 24 mars 1860, sida 2

iiiiii ARLA mätksamhet för fin Helena. Munck wisa de den finaste artighet mot föräldrar och dotter, men war tillika få fri och rättfram fom hade han warit en gammal wän. Han ffånfte Helena en dyrbar ring, hwilfen hade tillhört hans aflidna hustru, Fale kenstjernes mor. Brudgummen satte en simpel förlofningsring på hennes finger. Den hänryckta flickan ilade, på en wink af fin onkel, jemte denne upp på fin fams mare, der hon ibland fina smånipper ut walde en ring med en liten, men sällsynt antif, fom Wolmand haft hem med fig från fina resor och gifwit henne. Med intagande blogsamhet satte hon denna på Falkenstjernes finger, och såg honom i dgonen med fin fromma, själfulla blid. Det lila sällskapet, förbundet genom oms ständigherer och gemensamt intreese, skulle hafwa tillbragt en rätt angenäm afton, om icke majorens familj warit tillstädes, och skämt bort hela glädjen. Majoren satt alldeles tyst, men lyssnade med spänd uppmärksamhet på alt, och betraltade de fråmmande, isynnerhet grefwe Munck med uppspårrade ögon, under det ban emelers tid låt fina tummar håla ringdans fring hworandta. Hans fru deremot skåt fram