Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1860, sida 3

er dotters uppförande År. Jfall ni erfa: ren något sålnt om en af mina döttrar, få hoppas jag, ni åtwarnen mig, fåfom eder pligt fordrar. Både jag och mina döttrar äro för goda att wara täckmantel för deras goda kusin och hennes förnåma fårafte, och ni fan tro, jag lönte Mana med ett par hederliga ör filar för hennes tjenstaktighet; en annan gäng, min flicka, når du wil gå på fördudna stigar, få gör du bäst i att fe dig om efter någon annan ledsagare, fom inte heller fan par: lera franffa. — Swendsen fprang wred: gad upp från bordet, och ropte: Syfta! Derpå månde han fig tid fin dotter, och fade strängt: Flida! Hwad år detta för biftoriet? — Den olyckliga Helena, fom under detta upptråde blifwit allt blekare och blekare, sjönk wanmåktig ned af stolen. Gustaf tog henne i sina armar, modren sprang fram, och förfärade buro de henne upp på hennes rum, dit fadren i största själsångest följde dem. — Ändtligen åter: kom hon till lifs. Alla omringade henne med ömhet och kärleksyttringar. Hon war matt och talte ide ett ord. En häftig fe ber skakade henne. Gustaf tillbjöd sig strar att uppsöka doktor Wolmand och hämta