Norrländska Korrespondenten – 14 mars 1860, sida 2

FERRY mQm ä e. —z — — enda nattwatt, bwilket anses wara otillräckligt för ortningers uppehållande. Klagomål lära I följe häraf komma att anföras hos Ken. Befallnings hafwande. Riksdagen. Lagutskottet bar, med anledning af br P. Staaffs i borgareståndet wäckta motion om antagande af ny lag angående skilnad i ättenstap, hemftällt, det måtte rikets ständer för sin del besluta, dels en författning få lydande: 7Med ändring af hwad i kongl. förordningen den 27 April 1810 för nedannämnde fall finnes statgatt, förortnas, att domstol må ega döma till skillnad i äktenskap jemwäl när den ena mafan beträdes med slöseri, driyckenskap och wåldsamt sinnelag, samt när en sådan stridighet i lynne och tänkesätt hos begge makarne fia yppar, som uns der ständiga utbrott slutligen öfwergår till uppenbart hat; dock bör domaren förut noga ransaka om malarnes fommanitefs nad och ej avrunda sitt utslag på deras uppgifter allena, utan att andra omftändigheter dertill tomma, samt ej leller bes wilja skilnaden med mindre bewis föres tes om undergäångna sådana marningge arader, 14 kap. 18 giftermålsbalken bes stämmer; dels en författning af detta innehåll: 7Med upphäfwande af ej minz dre 16 kapitlet 11 8L kyrkolagen, i hwad den innefattar föreskrift om ransakning och förhör inför domkapitlet med äkta makar, än äfwen 1 och 2 8s i 14 kap. giftermålsbalten, förordnas att fiftnämnte begge lagrum häranefter lyda fom följer: 1 Der hat och bitterhet emel. lan man och hustru upptommit och ens dera derom hos presterskapet gör anmä lan eller det eljest kunnigt warder: då stola matarne af tyrkoherden i förjame slem warnas, efter thy i kyrkolagen sägs. Sämjas de ej ändå, warde inför tyrkoråtet ytterligare warnade. Låta de ssi ej heller deraf rätta, döme då rätten till skilnad på ett år till fana och säte; förbjure ock, wid vite af fängelfe, ma farne att hwarandra under den tid bee söka. 4-2 Siiljer mannen sig sjelf ifrån hustrun, eller huftrun från mannen, till säng och säte, af hat eller illwilja, och håller sig i landet uppe, från hem och hustru, eller vrifwer man hustrun, eller i hustru mannen ur bus och bo och NnYtte efter åsynen af honom. Men han lät icke fe sig. Med bleka finder, fom buro spår af de många tårar hon utgjutit, fom Her fena med til fina betymrade föråldrar, fom ej mindre ån onfeln uppbhjödo aht hwod de funde upptänka, för att muntra och försttö henne. Men Helena, annars få barnsligt glad mid hwarje liten uppmårtk samhet, emottog nu deras gåfwor oc ömse hetsbetpgelser med ett wemodigt leende och framtwungna tackjägelser. Efter twå dogars förlopp fom på förs middagen hennes åälasta fufin, fröken Malla Struds, för att besöka henne. De goda föräldrarne emottogo henne med glädje, i Pet hopp, att hennes nåärwaro skulle bis draga att förstro Helena, til hwars rum de strax förde henne upp. Så snart begge slicorna woro allena, fare Malla: GHelena! Jag har en stor hewlighet att tala med rig om. Du wet, jag går tid den toska jungfrun, och lår mig göra blommor. J går eftermiddagg war jag der. Jag sittet gerna med mitt arbete mid fönstret, och hwad fer jag på gatan? Gissa, du fan! — Jo, grefwe Falienstjerne, fom