Norrländska Korrespondenten – 14 mars 1860, sida 2

— — — — — —nb;—— C—— mot den olacsamme ålskaren, gaf fer, ehuru med blörande hjerta, sitt samiydke till det afslag, man wife gifwa henom. Wolmand ait in til hennes far, för att i samråd med honom skrijwa ett bref Hå grefwen, hwilket doktorn åton sig utt måtta morgon framskoffa. Helena kastade fis rå knä, och gömde ansigtet i seffernorna. Hennes mor fom in med ljus, gick fram til henne, lyfte upp henne i fina armar, och gjorde allt för att trösta henne, ide med förnustsgrunder eller förmaningar, utan blott med sin kätlck, sitt deltagande i hennes smätta, fin omwärdnad och hulds het. Hrlena wile icke lemna fin kammate; hennes mor stannade qwar hos henne, ferde henne til sångs, oc gick icke sört ån långt in på natten, då ändteligen sömnen nedsankte sig öfwer den förgråtna flickans tärdränkta ögon. Då Helena morgonen derpå stod upp, tog hon det rosenröda bandet, font hon dagen förut nuttjat NI kärlelsbrer, kosste vet, fuktade bet med fina tårar, gömde det; och en stämma, farfare ån den af ala onflor och förnuftsarunder, böjde fig för grefwen I heunta hjerta. Hon funde ide lata bli av, gomd dakom gardinen, speja