iö m—2i——— Ul — —— — — — WW tankar, och förebrådde sig, att hon för den bepröfwade wännen dolde det wigtiga åms ne, som i detta ögonblick sysselsatte henne. Hon fattade hans hand, häftade sina sköna mörkblå ögon på hang, och fade: Jag fan inte riftigt förklara det, men jag tyder, det ligger något fråmmandei din ton emot mig. Förr har du aldrig warit sträng. Skall du då wara det nu? Om jag hyfer en djetf önskan år jag derföre inte längre din eqen Helena? Får man inte sjelf Hafwa en mening och wilja i fin egen närmaste angelågenhet? — Wolmand såg på henne med en blandning af ömhet och förs undran. Hwad menar du, fåra barn? fade han: Förklara dig! Din lyda år min; hwad fom år af wigt för dig, år bet ocdfå för mig. Kan du twifla på da? — J detsamma fom Helenas mor in i rummet, för att hämta ned dem. Qwåällswarden ftår på bordet, fade hon: det år redan fent. — De följde henne begge. — He: lena wisste ide sjelf, om hon skulle wara glad eller ledsen öfwer, att samtalet blef afbrutet. — Wolmand fann tillfålle att hwiska tid Helena: 7Jag kommer till dig i morgon afton igen ipy jag längtar mycket efter en förklaring of emellan.