Norrländska Korrespondenten – 10 mars 1860, sida 2

af mig, att beråtta honom min hisloria med fröfen Luckman. Nu fan han hitta vå och hvsa misstankar till mig för omaket. Men det war lika modet vin skull; nu funde du wål i ersättning lågga in ett godt ord fir mig bos honom. — Nej twertom! utbröt Gustaf: bhelre will jag fåga hwad jag tänker: att du år Helena omwårbkig. — Ha ha! ropade grefwen: Ranffe går jag bår och förtror mig åt en medfriare? Törhånda år du sjelf förad? — Na, swarade Gustaf, jag blyges icke att tillstå det, jag älskar henne af allt mitt hjerta. Men en rival, som jag, år ide farlig för en man med dina egenskaper. Jag är ide wacer, ide ålskwård. Jcke heller jag år wård Helena. — Så fan wi ju wara lika goda wånner för det, fade grefwen leende, och gaf honom han Den, i Det de skildes åt. Helena betjenade fig emellertid af förfta bästa förewånning hon funde päbitta, för att smoga fig upp på sitt rum och öppna det hemlighetsfulla brefwet. Med föruns bran fann hon inuti Maries bref ett ans nat, med utanskrift tid hrune, skrifwet af en obefant hand. Nyfiken uppbröt hon det strax, men huru slog ide hennes hjerta,