Norrländska Korrespondenten – 7 mars 1860, sida 2

hennes tankor. och beslöt trösta henne: Ni år ide wid godt Iynne, fade ban: od om jag inte woro så lvdllg att fitta hår hos er, skulle jag också wara wid dåligt humör och längta mycket efter Lindens borg, isynnerhet dessa dagar, då jag måste dröja qwar i staden, medan grefwe Fal kenstjerne år få lycklig att få wara derute. En hög rodnad färgade Helenas kinder. Hon såg glad på Gustaf, oh fade: Har grefwen rest åt londer? — Ja, fwarar de Gustaf: för flera dagar fedan. — Han blickade allwarligt på Helena, och tillade med en djup suck: Han är lvåli gare ån han förtjenar! — Denna vitring, fom Helena tog i annan mening, ån den werkliga, bewekte henne att förnåjd utbrys ta: WBar han kanhåda ide glad öfwer att refa från ftaden? — Nej, det tror jag inte, swarade den gorsinnade wännen: San fade, han hade ett årende ditut. — Den börda, fom wid dessa ocd föl af Helenas hjerta, den glada förwandling, fom derigenom föregick i hela hennes mår sende och utseende, war få synbar, att Gustaf glädde fig åt den tjenft han wisat fin rival, ehuru han med fmårta fåg, huru stot makt den kansla, fom talte för gref.