Norrländska Korrespondenten – 7 mars 1860, sida 2

Swendsens hus. De många utmärkta själsegenskaper, som prydde denna man, hang goda ton, hans rörande wälwillig het, fom gjorde honom får för alla, blefwo ide heller obemärkta af Hlena. Hon fån de fig lärt och fri i hang umgånge, och muntrade fig genom samtal med honom. Dock gafs ett ämne, fom hon ide tordes widröra, och fom hon aldrig kunde förlåta honom, att han ej bragte å bane; detta ämne war ben unga grefwen, fom han ide någonsin nämde. J fina bekymmer och fin ofunnighet om dennes öde, freftades hon ständigt att fråga Gustaf om hwad fom wmeft låg henne om hjertat att få weta, men blygsel och fruktan bundo hennes tunga. En afton war Guftaf en fam hos henne och modren, hwilken fed: nare fatt med glasögon på, fin stickstrumpa i handen, och en bok framför fig, hwari hon läste med mycken andakt. Helena fatt med ett syarbete, fom hon höll i händerna; men alideles förspride och i djupa tankar wände och tuamade hon det, utan att arbeta. Gustaf fatt tyst, och betraktade henne, under det ett stilla wemod, en öm medlidsamhet utbredde fig öfwer hang ädla, uttrydefulla drag. Han trodde fig gissa