Norrländska Korrespondenten – 3 mars 1860, sida 3

edkA — widfännas. En flicka, fåran fom hjeliännan i detta styde, år ju få wål uppfostrod, att blott en adelig narr kunde kolla en förbindelse med henne megalliaonce — Wolmand gjorde nägra anmärkningar om den unga älskarens lättsinnighet, fåfom ett skäl för hans far att såtta fig emot åf tenskapet. — Ad, herr doktor! utbråt grefwen: RNår man mål engång blir rifc tigt får, få förgår lättsinnet och ull där liahet. Man blir då en ny mennisko. Det ges tywårr många hinder, fom uppresa fia emot hjertats ör skan, men denne man bår i pjesen år tif och oafhängig. Sonen bär sig åt fom en usling, tå han uppoffrar fin kårlek för fadrens förkomar. Det är ett jemmerligt, oförlåtligt finde Från detta ögonblick beflåt Wolmand uppgifwa fin och Helenas plats i denna loge, men ersätta henne skadan, genom art hwarje wecka i hennes sällstap gå vå pare ketten, der han nog skulle weta få taga fina mått och steg, art grefwen ide oftare blefwe Helenas granne. (Focts.)