1 2 00 D 1 — 1 —-— 7? hwarigenom man blir helgad till sin sropp. J Dopet är således icke blott en andlig utan äfven liksom i Nattwarden en letamliag delattighet af och gemen skap med Christus. Den fom rätteligen blifwit genom Dopet delattig af Chris situs, är säledes inför Gud ansedd, ide sådan som han här finner fig, då han bar syndakroppen att dragas med, utan sådan fom ban en gång skall fe fig wara, när han, intill ändan troende, i döden har aflagt syndakroppen och på yttersta dagen blifwit uppwäckt med en kropp, fom är Christi förklarade lekamen lik. Här tänuer den troende fia delaktig af Hand natur, men inför Gud är den syndakroppen, fom han i erfarenheten först aflägger i töden, redan aflagd i ropet, ech inför Gud är han allaredan en scramet af Christi fropp, tött af Christi tutt och bon af Christi ben, oaktadt hun i crjareuheten ide får denna heliga Iles tamen förrän på yttersta dagen. Dopet är säledes tet medel, hwarigenom man blir rätteligen delaktig af Jesus, blir ut tagen från Adamsstammen och insatt i en nd stam, blir inympad i vet sanna winträret, och sålunsa af samma natur fom stammen, fastän man ide blir fram men i hwilten man blifwit inympad. Dopet är Dop, ife för dens skicklighet till dopet, som döpes, utan på grund af Uhristi injtiftelse och för den treenige Gudens namn, fom nämnes wid dopet. Men blott den som är barn, eller har blifwit såsom barn, är skicklig att undså dopet; blott Hen allena är en gren, som san sammanwäxa med det sanna winträ tet. Derföre är barndopet det aldrafitraste dopet, eftersom den fom döpes icke blott blir af Gud rätteligen inympad, utan ljwen är sticklig dertill, ide blott för en sakramenterlig gemenskap utanänven lifsgemenskap med Christo. Men om någon stulle hafwa blifwit döpt först såsom äl bre och ite met, om han då mar rätt sticklig att undså dopet, få behöfwer dock arenen ide att tänka: målända tvägårdsmäftaren inympare mig ide riktigt, kanske jag får göra bet om igen: ty det är ju ide grenen, fom skall inympa sig sjelf. Då ban är inympad, må han wara glad, att han sitter i stammen, men icke wara nöjd blott med det, att han blifwit insatt rer, han måste fortfarande fuga kraft af stammen, eljest förtorkas han, oaktadt han blifwit rätteligen insatt. Men den som bliswit döpt såsom barn, hon må wara säter på, att ban ide blott blifwit rätte ligen infatt i stammen, utan att han äfmen blifzwit sammanwäxt med Honom, eftersom ret ffedre wid ren tid, då Jesus sjelf säger, att han, I och blott fåran som han då mar, war skicklig att undjå Gurs rike. J Dopet, i inympningen fattas ingenting, den war rifti; ty ten werlställde Gud fjelf. Må wi terföre icke göra af dopet ett wårt werk, en wår gerning, utan låta det wara hwad det är, ett Guds werk, genom hwilket Han kläder syndare i Christo. Och må wi tacka Honom, att Han redan i wår barndom insatt oss i Christo, och så mottaga nåd af Honom till att lefwa i och för Christus, att wi icke blifz wa förtorlade grenar att kasta på den ewiga elven till att brinna (Joh. 15: 6.) Men den fom är ech förblifwer on förs torkad aren, skall äfwen för sitt dop få en swårare fördömelse. Ty dven som mycket gifwet är, af hos nom skall mycket utkräft mwarda; den fom blifiwit en gren i Christus, men ide will begagna sig af denna saliga förmån, till att fuga lif och saft ur ftammen, utan genom sitt eget förwållande förblifwer en förtoriad aren, — den skall en gång blifwa desto osaligare, just emedan Han här hade så rik anledning till att blifwa Men en förtorkad gren, det är en ur nåden affallen christen kan dock återfå lifwet, ty är än lifsgemenskapen förtorkad, få är dock den sakramenterliga geSr vv åvan han då war, t 3 i I i