Norrländska Korrespondenten – 3 mars 1860, sida 3

::i:i: 8 säg, att jag ru sittet får wöl att lemna min platg. — Jag wet hwad hon wil, fortfor den andra hertn: hon wil bedja big om rosen, du håller i hans. Reg! swarade grefwen: den passar inte till hennes flådfel, fom år få sulländad, att intet utan skaba fan läggas till eller tagas derifrön. Såg henne det. — Då den omtalta berrn hade aflänsnat fig, tog grefwen rosen, och bjöd Helena den med de ord, hwarmed engång ett rylikt hyll ningsoffer hembars ät madame Tallien: Vous le effac-z toutes. — Ww dessa ord, fom ledsagade den älskades första gsöfwa, kände Helena fig lodlig och stolt; denna lilla triumf öfwer en lysande metds täflerska kutlade i hög grad hennes qwinliga fåfänga, och den hollning, grefwen egnade henne i onkels närwaro, war henne dessutom en borgen för hang afsigters renhet. J denna fåla tro styrktes hon snart ännu mer, ty, då ridån föl efter förfta stycket, fom war Fornufiaftermaas let, månde fig greswen till doktorn, och fade: Jag tyder, alla rätiskaffene mån borde sammanswärja fig att uthwissla denna pjes. De tänkesätt, deri tiläggas wårt siånd, funna wi werlligen ide längte