att undeträtta fin onlel om grefwens grannskap, ett beslut, fom hon äfwen ut. förde på hemwägen, men med få stor förlägenhet, få darrande stämma, att det wålgörande mörkret, blygselns båsta wån, ide förmådde dölja hennes stämning. MWols mand erfor en werklig ångest wid tanken på den fara, fom hans gullhjerta möjligt wis war utsatt för. Han war frestad att strar förtålja henne grefwens historia i Hamburg. Men få tänkte han: Nej, det bar han sagt mig i förtroende, och defut: om är det ide med sådana små tycken, liffom med de små sjukdomarne? Tiden botar dem lätt, läkemedel göra dem blott mårre. Grefwen år stolt och fäfäng. Han besinnat sig wäl, innan han för allwar tänfer på att gifta fig med en flicka af få simpelt stånd. — Wolmand inskränkte sig derföre til några anmärkningar om grefwens honom befanta falla egoism och fåfänga, samt den ringa betydenhet, an. nars betydelsefulla ord hade i galanteriets språk. Nåsta dag, fom war föndag, blef han emellertid mycket öfwerraskad, då han hörde tanten och kusinerne utan minsta skonsamhet bry Helena för, att hon och grefwen hwarje morgon förde ett sumt