Norrländska Korrespondenten – 3 mars 1860, sida 2

BJi F688. begynna fin bekännalse, erfor hon en sådan hjertklappning, att det ide war henne möjs ligt få ett ord derom öfwer fina läppar. Med sitt unga, warma biertas hela gränslösa hängifwenhet öfwerlemnode Helena fig nu år tanken på greswen och hang kärlek. Dervå trodde bon fig wara wiss, och denna wisshet lyfte henne till en salighet, som utbredde fin återglans öfwer hela hennes wåsen. Hon hade ingen plan för framtiden. Alla hennes tankar månde sig blott kring den Indan, att hwar morgon fe grefwen gå fram och tillbaka förbi hennes fönfter, beswara hans helsning, hang kärleksfuda blickar, och glädja fig åt nåfta lördag, då hon skulle få fitta honom få nåra och tala med honom. Då denna lvckliga afton inföll, hände, litsom siss, att hon fom ensam, utan fin onfels sallskap, och likaledes att grefwen gick bort, innan revresentationen war slut, så att Wolmand icke heller den gången råkade honom, då han infann sig fer att ashämta Helena. Det förefom henne emellertid, fom om det öfriga sähskapet i hens neg loge hade blifwit uppmärksamt på grefwens och hennes lifliga, ehuru sakta samtal, od) hon kände nödwändigheten af