Norrländska Korrespondenten – 29 februari 1860, sida 3

odfå föga rvig, fade Swendfen, att werlligen förnämt folk, grefwar och baroner, bry fig inte om sådane fröknar, fom dina döttrar och deras likar! — Fwad menar du med det? frågade frun. — Jag me nar hwad du ofta hört: att jag inte fan tåla denna rangsjuka bland borgrarne. ÅÄr det inte åra nog, att wara en braf, årlig, flitig borgare, en dugtig handtwerksman? Finns någon förnuftig menniska i landet, ifrån den högsta till den lägsta, fom ide högaktar en fådan man? Hwad skall narrbjellrorna wara til? Råra foåger! fade majoren: du betänker ide hwad du säger. Wår militära rang år ju ingen tom titel. Wi äro ju werkliga majorer, kapitener o. s. w., emedan wi år i tjenst, och jag skulle tro, att Köpenhamns borgerffap .... Swendsen afbröt honom: Har räddat staden får ett par hundra år fedan. Ja, qubewars! hwem wet inte det? De ha också sedan wisat fig tappre, och skulle altid, om det gällde, weta förswara hus och hem, hustru och darn, kung och land, som ju hwar och en rättskaffens man bör wilja. Det är odså nycket rått, att ni åren kommenderande och Infande i tjensten, men når j kommen