Norrländska Korrespondenten – 29 februari 1860, sida 3

lobsberg till Fatburn. Säwäl under denna tur, som under en följande, då farten war betydligt ökad, befunno sig öfwerste Ericson och ristriktsingeniören Ellsworth på lotomotivet. Någon träng af wagnar medsöljre ej i dag Iotomotivet, men från och med näjta måndag tommer det att från tunneln framföra wagnar, lajtate med sten för Fatburns syllning. En stor folkmassa hade infunnit sis för att äskåda proffarten och helfare lokomotivet, efter den lyckligt utförda turen, med lifliga bifallsrop. Alf arbetet på banken återstär nu eu daft jtenklätnaden mot wågsqwalpningen. Tunneln wid Nyboda, hwarpå arbetas vag och natt, anses bli färrig till början af April. -Frän Wenersborg skrifwes ven 16:e: Såsom något märlligt wid denna årstid och under den starka köld, som nu en tid warit rädande, tan anföras, att i tisdags e. m. wid fyratiden syntes å ömse sidor om solen, men på temligt afstånd derifrän, så kallade solufwar, eller upps och nedstående färgrika pelare, hwilka bibehöllo sig en god stund innan de småningom förswunno. Sedermera eller omkring en timma derefter framstod i öster en stor, äfwen mångfärgad regnbåge, som äfwen bibehöll sig under en längre stund. Det war i tralten af Eollebrunn som ofwannämde wackra färgspel observerades. — Aftonbladet meddelar: Det förljudes att högsta domstolen skall hafwa uppå anförda beswär, med undanrödjande af hofrättens utslag, till alla delar fritänt ynglingen Ludvig Os berg från antlagelsen att ha mördat öfwerstinnan Sederholm. — Uti poliskammaren har den 23 dens ned anmälts, att en mängd fönsterrutor i natt blifwit inslagna uti åtskilliga hus i tratten af Nybron och Nybrogatan. Polistommissarien Backlund lärer wara wåldswertarne på spåren. — Den 22 dennes på eftermiddagen inträffade den olyckshändelsen att, då ars betstarlen Eriksson war susselsatt att i enkan Jertes wedgåärd i huset n:o 37 wid Gamla Kungsholmsbrogatan lägga wed uti ett mått, en större wedtrafwe ramlade och så illa skadade Ericsson, att han ögonblickligen afted. Ericsson efterlemnar hustru och barn. — Engelbrekt. Hwem war wäl Engelbrekt? En man det war, Som knappt sin lite än i häfren har: En man så hel, så hög, så fosterländsk, Att blott hans namn ger glans åt or det swensk. Det war en hjelte, på hwars klinga fans Ej minsta fjäck, fom skämde stålets glans; Det war en stjerna, tänd på stormigt haf, D eo å seglarn nära war att gå i qwaf. Det war en blixt, som genom natten slog L DT RI FT — odfå säga vig, fade Swendfen, att werk