Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1860, sida 2

wäl ut i fin ständsdrägt, men brudgummen deremot, i fin, war om möjligt fulare ån annars. Han flod midt på golfwet med hånderna i fickorna, och mottog de inträdande med en fort bugning, i det han med en wiss inbiten harm bettaktoade He lena, fom wände sig til Marie och wie skade: Gud ske lof och tack, att bet inte år jag, fom år bruden! Ru gick dörren urp, och greswen tillika med Hermansen trådde ir; den förre i sin Infande militära ftotguniform, sjelf ännu wida mer lysande genom sin egen skönhet, fom intog alla. De unga flickorna ffodas de fig Hljammans, och kaftade halft råde da sidodlickar åt honom, Han såäg fig frimodigt om i hela kretsen, och hans ögon tycktes med wålbehag häftas på Heleno, som rodnande slog sina till jorden. Jcke alldeles så hade hon tänkt sig honomHon hade föreställt sig uttrycket af hans skönbet mer swärmande. Dock funde hon ide förkflara fig, om den lefwande bild, fom stod framför henne, ide mar ännu skönarc, ån den, hennes fantafi skapat. Efter wigseln i syrkan, och under det sällskapet beredde fig att gå tl bords, nalfares grefwen prestdötttarne, fom stodo