Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1860, sida 2

arannlåter, hwarföre den godhjertade Helena delode med fig åt henne, och belönar deg för denna goda handling med alla de behag, fom kanhända bade saknats, i fall bon blifwit flådd i ad sin herrlighet, Hwit: fen war mer ån nog för iwå; ty det war just genom ett dylikt öfwerflöd, fom hennes kusiner blefwo ett par löjliga figurec. — De twå unga wåninnorna woro ännu ide helt och hållet färdigo, då en af de omtolta kusinerna knackade på dörren til kammaren, och ropte in: Marie! Helena! hör, hwad menar ni? Grefwe Falkenstjerne och Hermansen ha kommit. De åro inne i prestens studerkammare, och kläda om sig. Jag såg blott en skymt af dem. Men arefwen år wacker, få mydet fåg jag dock. Skonden er ned i salen; nu samlas ala, bruden år färdig. Då de trädde in i salen, der största de: len af sällskapet efter hand infunnit fig, fatt bruden utpyntad och grann, med ett alldeles främmande ansigte, på en gång högtidligt och förläget. Det tycktes äfwen, fom kånde bon fig beswårad af sin omanliga grannlåt. Hennes mor fatt bredwid henne. ÅUjwen hon säg annocledes ut, än hon plågade. Den gomle piesten tog fig