Norrländska Korrespondenten – 22 februari 1860, sida 3

glädje liknande en frons af frista roesor. Marie, brudens älsta sysler, fom fatt Helena nårmast, lutade fig till henne och fade: J dag år du riktigt wacker. Låt mig fe, du fan behålla samma utfeende till i qwäll, och laga också att du kläder dig galant; tv jag tror wisst, wi få förnämt främmande. — Hmwad menar du? ut bröt Helena. — Du skall inte tala om det, swarade Maris; vet bar bara fallit mig få in, att fanhända unga Hermansen från Lindenborg och grefwe Falkensijerne kunde komma hit till brölloppet. — Grefwe Falkenstjerne! — topte Helena, och allt blodet for henne upp i ansigtet. Mas rie mårfte det ide, tv hon fatt och såg ned på sitt arbete, men fortfor: Ja, jag skall säga dig, pappa hade i går ett ärende på Lindenborg, och få bjöd han frun till brölloppet; hon ursaftade fig, men tillade, att hennes fofterson Gustaf Hermansen skulle infinna fig på dernes wagnor; och nu förmodar jag, att grefwe Falkennåerne kommer med, iv han år i eösa dagar på Lindenborg, och brufar inte fåga nej för något nåje. — (Fortf.)