Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1860, sida 3

men bod bellre det, ån att med fröfen Luckman begrafwa mig ett inskränsi Kö penhamns lifg tråkighet; ty förrän jag det gör, förr flåg jag med andra brodern odfå och bela slägten, och får tio nya kulor i lifwet. — Nu ha mi talat mer ån neg både pro et contra; en man, som wår wän, doktor Wolmand, fan nu lätt döma of emellan, och göra ända på wåra ewiga disputer i detta hånfeende. Alltså: nu faller dom i saken. Sannercligen! fade läkaren: det är swårt att döma i detta ämne, fom ni mi sat mig den åran att förtro mig. Ect äfwentyr styrker mig i den mening, att i förhållanden af denna natur ingen fatt och orygglig regel gifwes, utan att enhwar i det afgörande ögonblidet finner en stämma i sitt eget dröst, fom säger bonom hwad förnuftet bjuder, och fåller en bom, hwars premisser han ofta först efter lång tide förlopp fattar. Så modet torde jag likwäl funna säga, att den, som sätter lif. wets högsta lycka i de fröjdet, blotta tikedomen kan förskaffa, fall snart erfara, att allt år tomt och fäfängligt. (Foris.)