Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1860, sida 3

tibslutne för ben torfrige Har man ide många fållor till glädje i naturens ffåns bet, i konst och wetenskap, i få, men för: träfftiga menniskors ungänge. Men du förstår med ett innehållsrift lif, att funna hålla ett peäktigt hus, en hel swårm be tjenter, dyra håstar, spela höga spel, fort sagdt, wisa fig, lysa, wäcka andras afund, och derigenom förnöja sin fåfänga Jå, dwar år gränsen för lyr? fade grefe wen: SHSmad fom är öfwerflöd för en, år det ide för en annan. J min stållning år rifedom ett mäktigt medel att sörskaffa sig loda och anfeende. Du fan nog tala så fom du går, du år arfwinge till ett stort gods, du. Hade tante Matilda te stamenterat Per till fin närmaste slägtinge, sin bror och hans arswinge, då hade det warit helt annan sak med mig. Men nu met pu mål, det år en ung menniska, fom kommit oss i wägen. — Gustaf blef råd i ögonen, och fade med sakta röst:Hwarfen du eller din far skulle gått in på tan: tes wilfor: ni skulle ide hafwa uppgifwit er ställning i hufwuostaden, och förpligtat er att ståndigt lefwa vå godset, att blott werfa för det. — Nej, swarave gref. men: Jötr nätwarande wille jag det inte,