Rerlor. J jordens fåra, of plogen öppnad, nedläsger under förhoppning Åfermannen kornet. Solen glöder, regnet fuktar, och gladt helsar det dagen. Så gräfwer smärtan oss grafwen; få förer och döden oss till ljuset. Tron på Gud är örat, som lyssnar till Hans röst, ögat, som märler Hans win tar, handen, som uträttar Hans befallningar, stuldran, fom här Hans börda, och hjertat, fom i tärlek underkastar sig Hans skickelser. Börja retan här ditt ewiga lif. Sörj ej för det kommande. Gråt icke öfwer det, som förgås. Men förj, att du ide tappar bort Dia sjelf, oh gråt, när du hwirflar om i tidens ström, utan att bära det ewiga inom dig. vifwet litnar en bok: dårar genom bläddra den fiygtigt: den wise läser den med besinning, emedan han wet, att han endast en gång får läsa den. När man druckit, wänder man brunnen ryggen. Endaft den otacksamme ha så; ty den tacksamme blickar upp tillfälfan, wälsianande, då hans num dricker af det förfriskande wattnet, oh Aanmänrer den förnyade lifskraften till källans ära — och detta är den högsta tade samhet. Net af en flump I min Guds werld hbevvifar intet de. Det är min fasta tro. Endast hans wishet ordnar, såsom hans allmakt styrer, och hans gode het wälsignar allt — allt. Werlden och och äfwen min skickelse hwilar i Guds hand. (W. W. B.)