fan war äfven en vpolilist orojtiftare eller fåfallad orangist (namnet på utg politiskt sällskap som blef förbjudit 1835). Jnnan ban förenade fia med vetta fill: stap, tillhörde Han en diesenteriö esamlina, men då han blef: utesluten från förianej lingen tillfölie af fin förening med Niue re sällskap, täntte han sig war iri en alla band, som kande hejda honem l i sy taloppet och trodde fia nu tunna ittywa fritt utan minsta återhäll, hwittet hn ock så bedref, att det mängengäng git ända derhän att han sålde sin skjorta för I att derför töpa brämvin. Genomt sitt gränslöst liderliga lejnatssätt fKiorde fu sig afskywärd för alla fina winner. Desse ajorde verföre ett sammanskett och sände bonom till Amerita, för att fålunda blif: wa af mer honom. Anländ till detta land fortfor han på jamm a sätt uti ail flags ogudaktighet. Efter någon tid för: skaffade han sig till ssälle att resa hem igen. Aterkommen till Irland blef ban lifsom förut en skam för alla sina wänner. En gång war han med i ett sälsf siav, som vå en söndag gjortde en lustfärd ten båt, hwilten förolyckares få att 6 personer truntnade, af hwilka 3 woro hans js skon, nemligen 2 systrar och en broder. Med möda blef hans eget lif räddadt. Men händelsen werkade silretet icke på honom, ty han trodde ej att det fanns någon. Gud, eliest skulle väl han fom war så mild ech andlös längesedan blifz mit straffad med döden. — Till slut des flöt han att gå och dränka fin Hjelt, och för att ännu mer bedräfwa sina flagtins aar, beslät han att ut föra detta brott på samma ställe, der hans syskon drunknat. Han skref härom ett bref och lade det uti sin hatt, samt närmade fig det minns da stället för att utföra detta sitt före ifrädliga brott: men i wägen, lik en Sans lus, blir ban af on ofynlia makt gon, blickligen nedssagen, hans ögon öppnas, ban ser och känner fin fynd förffrädlig hans nöd blir outsäglig. J denna kejålenhtt fann man honom liagande på marlen, ropande till Gud om nåd och förbarmande. — Jnnan kort fann han frid i Christo. Fem ncckor sedan detta hände såg jag honom och han hare till renna tid i allo wandrat som en kristen. 2:o) En man fom i Belfasi höll wards bus förjmädade och hånade den pågåens te andeliga rörelsen på det fmårafie. Nyfikenheten lockade heuvm ändock att gä ut till det stora bönemötet i den botaniffa trädgärten, och wid detta möte erhöll ban ett kraftigt intryck på sitt bjerta. Han kände sig häftigt manad att strar falla ned och bekänna fina synder inför (Gnd, jamt bedja om nåd och förlätelse: men hans böamodiaa hjerta wille ej tillåta honom wisa sia få för öomjufad der på stället, utan han sade till fig sjelf: wänta att bedia tills du kommer hem. Maningen till bönen blef emedlertid allt far: tare, ju mer han stod den emot, till dess ban blef allteles emot fin wilia lifsom af en öfwernaturlia kraft förd ned på ett knä. Nödren blef ännu swårare, han twangs af samma esynliga matt att böja