Norrländska Korrespondenten – 11 februari 1860, sida 3

22—— 2 E-. — — att ben tocktes närma sig idealet; det fö stade werkligen vå den gamle praktikern, att med fina hwassa werktpg beröra ett sådant naturens mägerwerf. Hans del tagande för patienten öfades ännu mer af det mod och ben fattning, denne wifade under den smärisamma oc långwariga operation, fom dlef nödwandia för att ute draga kulan, hwilfen hade trångt djupt in i froppen, utan att dock någon lissfara war får hander. Så snart Wolmand blef ensam med Gustaf, tröstade han fia belymrade wän med det löfte, att han ide skulle lemna Hamburg, förrån den unga grefmen war få godt fom återstäld, i det han tillade: — FR ffola nog få honom frisk igen. Det wore ju fond och skada, om en sådan ffönhet skulle slukas och förtäras af den rof lystna grafwen. Det gick mig jun till fjå len, art fe honom i detta tillständ. Skönhet ger ett djupt intryc på mig, jag nllstår det, och detta har jag gemensamt med alla menniskor; men deri, att jag dekänner det rent ut, veruti skiljer jag mig från de fle ste, ty wanligtwia skäm mas de öfwer ben malt, fom denna naturgäfwa framför nå gon annan utöfwar på afa menniftor af