Norrländska Korrespondenten – 11 februari 1860, sida 2

AAA 6 någendera of den! Presten är så ful; en såran man will jag inte ba. Den ondra, pet år ju en riktig kälfborgate. Tante tar wisst hang varti, för det han år fape ten mid borgerskopet. och jag ahtså komme i rang ech blefwe fru, ifall jag toge Ho nom. Men jag mill inte ha en man, fom inte fan wara ett pagfande sällskap för aun onfel och behaga honom. Men hwar finns en saran? — Något tanffull fatt Wolmand ännu med detta bref i banden, då en ung man rue jade in genom dorrn. Suftat Hermans fen! ropte doftorn: Dnm hår? — Kära, unge wån! hwilken glådje art se dig igen års frånwaro! — Gustaf gaf hor efter tu Med mycken 2 fnapptalid alt tala ut. o:o utbröt ban: Gus ware lof, att jag traffar er, föra doftor! Följ mig för Guds skull usl grefwe Falkenstjerne; han duellerade i morse, och blef särad, wisst farligt sårad. — YVar ingen firurg tilftådeg mid vueller.2 frågade Welmand. — Fo, jwarade Gustaf,ban år hos honom åns nu, men den menniskan år fom hade han Ny tappot wantarne; jaq wet inte hwad det tan wara, fom är orsafen dere til; jag tror, han misströstat om fin fon fi,