Norrländska Korrespondenten – 8 februari 1860, sida 3

år den mest förtwiflade wärwisa, jag fåne ner. Jag önskade riftigt, att du ett ögone blick kunnat wara i mitt ställe; jag war i mycket dåligt humör, och — Gud förlåte mig mina fonder — i ställe att höra på predikan, mamma läste, disputerade jag med dig i tankarne och förebrådde rig, att du ogerna fer mig taga del i nöjen, fom alla andra njuta, och fom passa för min ålder och mina önskningar. Jig disputerade med dig, säger jag, ty oaltadt jag wid första läsningen af ditt bref beslöt rätta mig efter Pin wilja, få fon det dock wara mycket att fåga emot dina argumenter. Men det will jag nu ide för denna gång närmare omorda, utan blott tillägga: att allt är så dödt och stilla här hemma, — att mången gång tyder jag mig ha luft att floga, af inwertes glårje och fröjd, Gud wet hwad öfwer; och ibland är jag nära att gråta af längtan, Gud wet hwad efter; intetdera wet jag, hur jag Fall förs Hara, — Jag går då ofta in till fufinere na, och fågnar mig åt att de bo brene wid of. j (Fotts.)