Norrländska Korrespondenten – 8 februari 1860, sida 2

wärnlöse gossen komma till sig, upptog honom fom eget barn, och öfweiflyttade sitt rika hjertas hela kärlek på honom. Hon bestämde honem til fin arfwinge, och uppfostrade honom i enlighet med ren: na affigt. Alla dessa händelser drogo nu, fom skuggbilder, förbi Wolmands andliga fon. Na sade han för fig sjelf: I lårlek ligger tröst för lärlels sorg: det bar jag odjä erfarit. Min systerdotter, min lilla Helena, år min dotter likaså wäl som fina föräldrars, ty mig har hon att tacka för hela fin bildnina; och att wata detta goda barns lårare och ledare, har werkligen ups pehållit mitt glada lynne på de här sista fjorton ären; tv hon war knappt fora är, innan en ömsesidig sympati bewekte mig att egna henne min uppmärksamhet, och förmådde den lila att fästa sig mid den åldrande, men dock muntra orfiln. Sann bildning har hon, det wågar jag mål få ga, men det är dock något, fom jag ide warit I känd att ge henne, något fom blott en qwinlig uppfostrcare fan bibringa sin lärjunge. När jog kommer om qwallarne, och mid mitt inträde i huset bhörer det genljuda af hennes muntra fäng, fer