Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1860, sida 2

fen från min panna. Han blef slagen, fom af äskan, och darrade i hwarje led af fruftan. Hans twå kaurater fysfafatte fig med korispel om märfte oss ej. Kom, fortfor jag i samma hu iskande ton, det år ej ett ögonblick att förlora; will ni rädda er sjelf, få följ mig. Han gjorde det, och jag förde honom i ett närliggande tur, utflör dörren och, dragande en pistol ur min redfida, sade jag: Ni mårket nu, Staplee, att lefen år slut; ni föreställde Mr Beasllowe i hang farbrors hus mid Ekehem, tlädd i samma drägt, fom han orukade bära. Ni mördade hushällerskan .. — Nej, nej, nej, ide jag, sram slammade uslinger; icke jag, jag slog henne icke. — J alla fell war ni närwarande, och detta är, hwad galgen beträffar, alldeles fa Mi fal åfwen under wår resa från London börsen ur Beislomes ficka och ine stoppade deri det spanska guldstycker; ni gic sedan upp på wagns:aket, och genom något fintligt wedel förstod nt art gomma diamantkotset i hans kappsäck. — Hwad skall jag göra, hwad skall jag göra? utbröt tarlen, balsded af fruftan och netsjunkande på en fel; hwod stall jag göra, för att frålsa mitt lif, nutt lij?