Norrländska Korrespondenten – 11 januari 1860, sida 2

ren, om det fanns några lediaa platser till Westmoreloand på natten. Till Westmorelanr! Hwad i i all werlven kfunde dessa eleganta skälmar ha att uträtta i denna landåbygd bland hafre och wadmalgrodar. Min bekantes nästa yttrande, då han frame lade penningarne för tre platser inuti diligensen till Kendal, war lifa, om ej mer förwänande. — Är den herre, fom noss war inne på tontoret — den med jagtmössan, mes nar jag — en medrefande? — Sa, han skref in fig och bar, fom jag tror, gått in på hotellet. — Jag tackar; adjö. Jag hate knappt tid att draga mig in i en af gångarne, Då de tre berrarne lommo ut från kontoret, passerade förbi mig och bgåfwo fig af från gården. Jagine togs genast af misstankar om den förbins delse, som sädana herrar kunde hafwa med jagtmösfan och tilldragelserna i Kenkal. Utan twifwel lig häruti något, fom funde föorttaras, om blott min poliefilosofi kunde komma underfund dermed. Jag beslot emeslet tid att försöka, ej twiflande på att funna följa dem, huru de od wänte fia. IJog ingick derföre på deligenekontoret oh,