Norrländska Korrespondenten – 31 december 1859, sida 2

sidan af denna graf war en onnan, icke jan nyoss igenkastad, men der grågtorfr or: na ännu icke grott tilsamman och klädt fig gröna. Han nedlutace fig der och tog några torra gråsstrån, fom gungade för winden. Detta år ott wara ensam i werlden. O Gud! Jag bar förtjent det. Jag wur hennes mördare. Men jag funde ej före ställa mig ett sådant cdlånde. GSange rröpe han der i fin håftiga sorg, utan att gifwa aft på ett man, thåligt ljud, fom hördes med regelbundna mellanstof. Det war dårgräfwaren, fom med fin fpara uppkastade jord och stenar från djupet af en graf, i hwilken han arbetade. Hund döfwa öra uppfängade en ångeströst, då han slutat sitt arbete och han fom intill Sjömannen. Har ni hört omtalas en medelälders qwinna, enfan Jones, war den ifriga frågan. Hört henne omtalas? Jag kände bhens ne ganska wål och hennes man odså. En hederlig karl war han, och då han dog lemnade han ett godt rykte efter fig i he la byn. Och bang enka?