Norrländska Korrespondenten – 24 december 1859, sida 2

i s Sårär hidkorien om den swarta wäften. Men tyder ide mamsell, fortsatte kaptenen, som satte begge händerna under fin fyra wästar, och wisade att det war stort rum mellan dem oc) hans mage, att jag be håfte få åta middag fnari? Ack jo, det blir snart; wi åta wäl ide förrän kl. 3, men jag skall gå och såga åt pappa, att han skyndar på midagen. Derpå förswann hon helt hastigt. Kap:enen säg på fin klocka, att den än: nu war mu, oh att säledes en timaras wantan äterstos. Som hun kände grossbandlaren för en oruddlig man fom alerig ändrade mening, få misströstade han om votterns förmåga att fortskynda middagen. Emellettid gid han ut i salen. Der hade en betjent börjat att duka. Bränwinsdordet stod redan färdigt, med. den stora ktistallflafkan, smöt, ost, anjowis och antta smäsaket. Gudden säg en fiund derpå, och kunde slutligen ide håfla fig, utan slog i ett glos bcänwin, och åt smörgäsar, få att hela brörkorgen sttk. Han glömde hwarken halfwan eller tersen. Betjenten soctsatte att dufa; och skrat