Norrländska Korrespondenten – 17 december 1859, sida 2

nom, sade-jag och gick för ut, för att fe fan i synen. Han flref etterwärre, men jag kunde in: genting fe, huru jag än spårrade upp ögonen. Holloj! ropade jag, och en grof stämma swarade på ett spräk fom jag ide sör stod. Det lunde således ide wara hin häle, tv den herrn kan nog säkert tala swenska. Men hwem kunde det wara? Rösten lom tydligen från en punkt utom fartyget. Det war ingenting ott göra i tjodan; strilaren sid gå på till dass det dagades och klarnade. Han skrek länge och argt; allt folket woro öfwertygade, att flyrmannen hade rätt — och läste döner. Åndiligen dagades det, och då sägo mi aila, att på bogfprötet fatt en ftor flyllers fur med engelft flagg. Jag gick fram med ett par af de modi. gaste karlatne. Wi begrepo nu att, wi hade dublerat Gibraltar och watit så nära en udde, der en skyllerlur stätt, att bogsprötet fört iger: nom skyllerkuren, trådt upp den ända till suctingen och tagit med fig hela skräpet, tilika med postkatlen fom stätt deri under natten.