Norrländska Korrespondenten – 17 december 1859, sida 2

tefwad märssegelskultje, fortare ån en häst skenar, ja fortare än den aldrasnabbaste ångbät, och uti en så tät tjocka, att jag ide funde fe tippen på min egen näsa. Det hår går aldrig wål, menade ftyrmannen, wi funna törna på något blindskär. Dumbufwud, fade jag, bår finnes intet att göra, bara att gå på. Skutan år ade furerad. ten ide mi, tillade styrmannen. Wi hinna ide mer ån drunkna, sade jag, och då lostar begrafningen ingenting. Bålitre att ätas upp af hajar i öppen sjö, ån frätas af maskar i en tihsluten graf på landbacken. i Piötsligt hörde wi ett brakande, fom ont bogen stott på en klwpa; styrmannen swor, men jag teg, ty jag swår aldrig på wattnet. Men driagen låafade undan, fom förut, ren hade säledes ej fastnat. Efter en stund horde wi ett det hen skaste tjutande från fören. Hwad år det? frågade jag lossnande. Det år hin häle fjalf, sade siormannen, hwars tänder hötdes skullra: det fan ide wara någon annan, det år ide ombord. Det år ett fycde förut. Det bar bu, för ait du ropade på ho.