Norrländska Korrespondenten – 7 december 1859, sida 2

man, med utmärks fizur oc bleft ansigte; etter lad) Everions bestrifniag på fin fon funde det ide wara någon annan ån br Morton, Ögondacktigen war mitt des slut fattadt. Jag bemtade mig några minufer, för att q väfwa den rörelsen, som jag erfor wid anblicken af den, Hwilfen hide giort mta få moder ondt, och lår derefter för mig öppna tötten til bang loge. Cärdon wände roggen år mig. Jag Jaf horon en lart flag på ursten; bon winde sig båfer t om och sontes wid äfge nen af mig få forwanar, få bäper, som on ban plötsligt vade fett framför sig näzot fabelaftigt osjur t. er. eu dasilisk. Jdg bade tagit på mig en wåärskaplizg min oh räckte bono a handen, lifsom wu fe jag återknyta wår gama sörbindelse. — Watere! — stommode ban, i det äfwen bar, men mekaniski, rädte mig fin hand, — hwem hade wantat ett få fe dig här! — Du wisserligen ide — sworade jag — efter fom du fer få förfårad ut, öfwer on traffs en gammal wår, som i framför Dig en drate, färdig att fe