Norrländska Korrespondenten – 30 november 1859, sida 2

iwåttade blodfläckarna ur ansigtet och gick ned, för att inwänta de anfommande. Jag wäntade ej långe. Skattmästaren has de återwändt för att hemta penningarna. Inga ord förmå måla den öfwerraskning fom lästes i allas blickar då jag bes rättade dem att de worofiulna. De fore drade närmare förklaringar. Jag hade inga att gifwa. Jag försäkrade blott att jog war oskyldig. Samma orsaf som af böll mig art under nattens lopp tillkalla hjelp, förseglade nu min tunga. Hända ywad som helst, beslöt jag att ej förräda min fader. Nåägra af mina bästa wänner woro inwalda i denna fommitt och min högs tidliga försäkran ott jag förlorat penningarna och ej anwändt dem för egen råfs ning, war tillräcklig, för att i deras ögon rättfärdiga mig, men berr Basfinglee war af annan tanke. På hwad sätt bar de jag förlorat dem? Om få wore förs hällandet, bwarföre ej tå funna berätta beta förloppet? Han war af den mening att saken borde lagjöras. Ingen wänstap, inga relationer inwerkade på hos nom. Hans åsigt war måhända Pen rättaste.