Norrländska Korrespondenten – 30 november 1859, sida 2

dliwit lemnade i mitt förwar. Ni kan ej få dem. — Jag skall, jag wäste hafwa dem, Bortl — Tag allt hwad jag eger, men lemna detlto. BÖ God urdon! — Fader, haf missfund med mig. Tar ni dessa penningar, blir jag ruinerad, Jag fan ej erfätta dem. — Jag har sogt att du skall gå undan. — Addrig få länge jag förmår andas, förswarar jag dem mot hwem det än mar ra må. Det är heliga penningar. En fors och faderlösas. Mi fan ej milja att er fon swiker ett förtroende, fom rör bans beder. — Ett wackert språk, i sanning, fw rade ban. Du har mera hjerta än jag eng anade. Jap börjar tyda om via, men tet oaltadt måste jag hafwa pennin: garna. For sista gängen ber jag dig gå undan. Du nefar. Rå wäl, låt fe bwad en liten wän, som jag bar, fan såga dig. Han tog urp vistolen, fom låg gömd inom hang wåst. Ljudet af detta wapen, då han loftade det ofwer mitt hufwud, war det sista ljud jag trodde mig höra