Norrländska Korrespondenten – 26 november 1859, sida 3

an på egen dekosnad subgsra fin vlrig her nred kytkornes dehöriga wirmagthäslanDe, om hwilket prostatne hwar och em i fir kontrokt stolo, wid answar, wara får: piritate ot sjelbde och igenom tyrlet::s darae tidig: pås inna sörsawmmngorna, saut få nat nånon födan härnti wijar n6. het sådant d förtiga, utan i tio angif-ba hes dkopen oc for sijtotium, fom oå bat för att begära hontracktnig ot Fl M: a d. TbÅenge batntad-, viltet tet åter 71 ti)01Å all, säran ben i:gis; u jcnta öläsavt hörd, föresicuta densamma :id, invm hwilken bdyggnaden, åår reparationen Sår wara färti3 och fullöe: ad, ocy bet wid vitens förelaggande efter forsamlingens for: lef ifrån 50 ol 200 daler s:mt till sock nens fattigkäesa . .. BI begäran inferes ur Folkets Toft 86. En kotrespontent sktijwer ifrån Wieby till tidningen Barom etern i Calmar, jemte of insandaten gjorda tllågg un feljande: The kateliker) äro ena trefliga fiau rer. Predifanten i tatolska tapeljet (son i går expempore, under en hen teattaliska peter annars gjorde fin s.: rått bra) betättade dland annat ef rätt relig tifo rin, — men härom sednate. Tilen bör. lan oh äfwen under sortsättningen ech! slutet, lade hån fina ähsrure vå minnet, att kytkan, (den katolska förstås) det År: Gud, och få tsertom. För att fomma till; denna kyrka gifwes det tre altetnatiwet, det ena följonde och beroende af det anbra: bedja, fasta oc gifwa allmesyor. Eftet att hafwa ou:än.ni sattet och wil. loren för bitjandet, hwarom ingenting just lunde vara ett anmärka, lom han illl fustan: Du ssall faska, fade talaren, tre! ragar i weckan: Onstagar, Åredagar och Lördagar, owilkorligt och oaflåtligen; — huruwita fyndaten under nattstummet! finge ta fig en dit, elbler ej, rermed ing han mislia. Allmoysor skall vu give, forts! for han, efter råd och slägenh-i, utan att, efterfråga, hart abmesorna toga waågen. Lemna tem bata i händerna på förförd. ijenutt; de weta rog att angända tem vu de heliga ändamåäl, hworföre de äro erietda o. s. w. om sedan skall tu erhalla sondetnge fårlätels, d. w. s. fowmu Ul syrburn od Gud. Såg ej ett wi ide ega rätt att förlåta fonter; utan fom ihåg, att den wi förlåte Dem, den äro be förlåtna, och : Den wi bhålle dem, den äro ke babäbna. — Gå iib biktfadren, och ban bjs-tper tig till råtta med den saken. Möngen bar we lat intilla folk att det aumoseguwantet wete eflotelvåmeri, men detta år falstt. — grufligt falstt. Något oflareträmert bar! aldrig egt tum hår i tiden och atring i fortna tiden heler. Tet år bara clafa 1 2