Norrländska Korrespondenten – 26 november 1859, sida 3

nm AE jag tilbringade efter denna natt. Jag ryser ån när jag tänkerpä. Det war eti qwal öfwer alla qwal, att wara under jamma taf, fom en sädan man. Gud wet bäst huru jag fämpade med mig sjelf, för att betrakta honom med de känslor af akining och kärlef fom jog war bonom styldiz, buru jag försökte att qwarhålla bonom på den fotställning jag sedan måns ga år uppren åt honom i mitt pjerta, men jag kunde det ej. Dagar och weckor aflöste hwarandra och under dessa uppenbarades få småniagom djuver af bang werktiga korafter. Allt i denfams ma war adorkt och metbjurande. Ej en enda ädel tänsla, ide ett alskligt drag fule le ban förråda. Stunvom retlig ull lyns net, talade ban ej ett ord på hela tvi bagar, återigen utbröt han i en wils glåje fom ej wissle af någon sans eller pofsamhet. Men i hwad finnesförfatt ning han da war drack bon oerhördt utan att någonsin befinna fig i elt ru. ligt tiunand. Dagea igenom antingen han satt eler låg, war bränwinsflastan wid hang sido. Klockan 10 ywarje afion, i ywillen wäderlek fom belk, twingade han mig att följa fig på en easlig pro