Salome och jag, af Cporles Dickens. (Forts. fr. föreg. n:r.) Det war det gamla leendet så troget återgifwet i hennes porträtt. Den gam la wåändningen på hufwudet fom jag få wäl erinrade mia, Det war den gamla rösten, fom genom tiden wunnit mera styrta, men ändå densamma. — Salome! — Ralpp! i Wära händer förenades. Hon satte fig vå ben fiol jag lemnat, och jag satte mig på några luntor wid hennes fötter, fyssande bennes händer. — Dh pwad bar du gjert under alla dessa långa är? frägode bon. — Wantat dig. — Du bar då ej glömt mig? — Aidrig ett ögonblick. — Tod, swarade hon. Hennes kinder öfwergjötos af en bög rodnad och hennes ogon fuktades. De fjorton dagar; återe tog hon, som jag tillbringade bland Cumsberlandsbergen, ianesluta de låckligaste dar