Norrländska Korrespondenten – 12 november 1859, sida 3

— Huru brun har du icke blif wit, få ra Salome, war hennes första helsaingsord till sin unga skyddling, i det hon med en wiss lifgiltigbet fyeste henne, och äf wen fräknig. Du ser ut som en skrämd fogel. Mianes du ej att det sista jag fa: de dig war en förmaning att akta din bv od endast morgnar och aftnar då solen war mindre brännande, taga en pros menad. Nu fer du buru der går när man år olydig. Hwem fom får fe dig tar dig för en ladugärdspiga. Hon her drade min farmor med ett besök. Hon bade äfwen den godheten att taga noris om wig hwilfet högeligen smickrade mig. När hon restle fig för att gå yurade hon: — Swilken angenäm lillflytsort för de gamla? Jag woro nästan sjelf frestad öne ska mig wara en gammal gumma för att möjligtwis en dag funna göra anspräf på en af dessa fmå byggnader. De håf wa ett få intagande läge. God morgon, fru Wrangford; kom så tidigt ni behagor och tog er gosse med er. Jag hör ati han för fina är har många kunskaper, oc jag uppmuntrar gerna snälla barn. Fru Chinefather mottog of wänligt.