Norrländska Korrespondenten – 9 november 1859, sida 2

Han befallde mig att sortera och numes rera böckerna, och wi arbetade få flitigt tillsammans, de långa winteraftnarna, att i början af Mars månad war katalogen fulländad. En stor tomhet kände jag då arbetet war slut, ty de uråldriga folianterna bade blifwit mig rätt lära. Wäl sannt, att jag ej kunde läsa dem, men min lärore hade öfwersatt många Zfidor för mig, utom titelbladen, och mycket ders af syntes mig gansla märfbart. Deras ålder war nog att intressera mig, och många timmar kunde jag hänga öfwer de gamla luntorne; ett oh annat ord, fom jag förstod, wäckte min åtrå att före flå alltsammans. Jag tänkte wid mig sielf, huru herrligt det skulle wara, att säsom herr Carnfortb utan möda kunna läsa dem och efter mycket grubblande bes slöt jag att blifwa berre öfwer deras hemligheter, och säledes sjelf försöka uppe skotta deras wärde. Böcker hade från mina tidigaste år was rit mina bäsla wänner, helst fom min fiwas ga fyfik nekade mig att deltaga i de nös jen, fom tillyörde min ålder. Under dets ta stillosittande lif woro mina studier mig en angenäm omwexling.