Norrländska Korrespondenten – 19 oktober 1859, sida 2

tad Huset och trakten geromletades, för ott få reda på meddrottslingen oc det återse stående af penningarne; men förgäfwes. Då man med de begge gamla rest ett stycke, träffade man på en wagn, der den mördades blodiga lif låg. Mun betrafs tade de häktades anletsdrag. Jo de blefs nade, gumman höll händerna för ögonen. Ser man å: då det onda samwetet. Ock få infördes de tid länsfängelset. Den skyldige. Då man här i Swerige, för att likna det öfriga Europa, beslutar fig tid ett steg framåt, underlårer man aldrig att gifwa detta steg en nationel pregel, ders utinnan att man tar ett halft feg tilbas fa eller, om detta ej låter göra fig, blir stäende på ett ben, utan ott såtta ner den andra foten. Europa har sett att milyfta på foten liksom voi wille framät; oc dermed är wår ära erkänd. Något dylift är förhållandet med fängelfe-refors men. När genom wår kungs nitälskan och outtröttliga arbete för saken, det ändte ligen lyckades att beweka 08 till en dylik reform, få byggde wi granna fängelser; men dermed war också saken slut.