Norrländska Korrespondenten – 21 september 1859, sida 3

tet buller hördes, ide en gång windens sus eller löfwens prassel; allt war fria och lugnt. vouise stadnade framför en stor ek, hwars ofantliga grenar påminte henne om de träd, bon i fin barndom säg fram: för fin döda moders boning. Sorgliga minnen uppfyllda fmåningom hennes bröft och hennes döende mors fina ord genljudade få att fåga i hennes öron. Deref: ter syntes den heliga qwinnan fästa på henne en sorgsen, men tilljredsställd blid, sädan fom bon hade fästat vå henne, då Louise för första gången förklarade fig fom fina små syskons moder; denna blid syntes fordra af henne ett nytt offer för dem fom blifwa anförtrodda i hennes ömma ommårdnad. En grym aning sammandrog den un: ga qwinnans hjerta. Hon gick åter hastigt in. Då hon genomgick en mörk korridor, hörde hon twen: ne röster, fom hwiskade. Hon stadnade. Det war Saturnins och Thereses. — Jag skall fullgöra min pligt, sade Saturnin, men jag skall dö derwid. Fars wäll Therese! farwäll!