Norrländska Korrespondenten – 21 september 1859, sida 3

straff för den unga mannen att befinna sig bredwid fin fästmö; att höra henne tala om framtida sällhet och kärlek. Så mycket förtroende dödade honom, ty in tet misstroende hade insmygit fig i Loui ses hjerta: hon lyckönskade fig twertom öfwer den tillgifwenhet. som Saturnin wisade Therese och den oskyldiga, unga flickan öfverlemnade fig helt oc hället åt sina sköna drömmar, utan att frufta det förfärliga uppwaknande, som wäntade henne. Efter att hafwa gått in i köket, utan att rätt weta, hwad hon der skulle göra; efter att hafwa stigit opp i sitt lilla rum, för att der finna lugn, tog Louise der bes slutet att gå ned i trädgården, för att läta wiaden bortblåfa kindernas rodnad och gåsterna få tid att glömma mäster van Zvaanenburgs oförsigtiga ord. Dessutom öfwerensstämde denna wandring fullfoms ligt med hennes sinnesstämning, på samma gång sorgsen och säll. Ty, enligt skalders uttryck, är Sällheten en wigtig faf. Hon började att långsamt wandra i trädgärdens allter, på hwilka fullmånen fastade ett fantaftifft od) ljuft sken. Jn.