Norrländska Korrespondenten – 17 september 1859, sida 3

mee Jw ter, i det han bemödade fig att uppmärs ma det slackars barnets stela och bläa händer. Denna gång äterstod intet mod för den olyckliga. Hon wille dö för att alt ful ie wara slut. — OM jag, fom år orsaken härtill, suckade br Gerretz; det är mina briftane de omsorger och min wana wid dryckenskap, hwilka kosta mina stackars barn lifwet. Louise swarade intet. — Wi kunna likwäl icke qwarblifwa här. Kom Louise! Hon wille resa fig opp, men krafter fattades henne; hor återföll på fina knän. — Kom! Louise! Modl! min dotter! Han gjorde ett nytt demödande, lika fruktlöst, fom det första. — Hon fan ide taga ett steg, fade hr Gerretz Jag skall taga henne i mina armar. Då han wille lyfta upp Henne, stötte han till facklan, fom nedföll och släcktes. — Wid alla helwetes djeflar! utropa: de hr Gerretz, har den icke slocknat och jag är ända till morgondagen förirrad med mitt döende barn i den fördömda