Norrländska Korrespondenten – 14 september 1859, sida 2

leende frän hennes läppar. Ty hon war rif, hon war af håg börd; men hon hade glömt sitt namn och fin rang för honom; bon hade sagt til honom; Jag älskar dig, Jacob. Oh på tron på hennes ord hade den stackars Jacob lemnat allt, till och med sin mor. En dag förde en rik wagn till kyrkan en högtidssmyckad brud, en brud som icke gret, men smälog mot sin ädle och unge mafa, så som hoa fordom hade smålett emot Jacob. Jacob återkom till fin mor; ty, fade han, jag skall mindre lida om jag får utgjuta mina tärar i hennes famn och flöda mitt hufwud mot hernes sköte. Hon skall för stå min smårta och hon skall trösta den. Wälsignad ware likwäl Herren oaktadt ve härda prof, fom han lätit mig genoms gå! Ty feg år ide allena i weriden, e medan det återstår mig min mor att Ål sta. En moders färlef bedrages icke, den! Han fyndade fig saledes bem; då han kommit utanför porten till moderns bor ning, då han ringde på klocksträngen, bas de ban gtömt alla fina lidanden oc tårar, ljufwa tärar, fultade den olyckliges ögon, fom ide hade sårats under trenne månar