Norrländska Korrespondenten – 14 september 1859, sida 2

ningar krossas under werkligheten och funna aldrig resa sig mer. De släpa fin warelse afsides och i skuggan och ropa hånleende åt den, som störta sig emot kttpporna: Usle dårar! Måster Zvaanenburg hörde till dessa sisinämda. Uppfostrad af sin mor, sin rena och ädla mor, som wid tjugu ärs älder förlorade fin man, älskad med hela hennes hjertas fraft, hade Jacob kommit till ynglingaår ren utan att känna annat af lifwet än smekningar och omsorger. Stödd mot en gränslös ståndigt tilltagande ömhet, som motswarade, nåftan öfwergick alla bang hjertas önskningar och behof Hade Jacob i en ung englaskön flickas kärlek endast sett en sällhet till. — We! Och för denna flicka lemnade den där: altige sin mor; han öfwergaf sina äiskade ionstnärsarbeten; han uppoffrade fina drömmor Om ära, Fänad wid sin älska rinnas sicg foljde han henne från stad :ueslad, fattig, siundom hungrande, esom oftost bragtt till de mej förnedrande ar. beten för att tisnåra fis; men han fick år minslone fe henne och cmottaga em får