Norrländska Korrespondenten – 31 augusti 1859, sida 3

mottagit honom af sprutlangaren, som förde honom ur lågorna; men sjukwaktaren gaf mig ej tid dertill; han förde mig bort i det han fade att den sjuke ej hade styrka att höra mig. Af en typhus: feber qwarhållen wid fången, derifrån ban blifwit ryckt i det ögonblick då han war nära att bli ett lägornas rof, hade han troligen den wäldsamma sinnesröreljen, hwilken förändrade sjukdomens faraf: ter, att tacka för sitt lif; men det största lugn, en ostörd hwila fordrades och jag mäste afstäå från önskan att fe honom uns der några dagar, — Jag skoll återfomma hwarje mors gon och ni will ju läta mig weta huru ban befinner fig, eller hur? fade jag, tryc: kande sjukwaktarens hand, ty mitt hjers ta hade öppnat fig för hang genom det gemensamma irtresse och deltagande wi hyste för den unge sjuke. Ni underräts tar mig när jag fan få komma in til bonom och, få snart Han kunnat nämna sina föräldrars namn och wistelseort, skall jag skrifwa til dem, Men låt under tis ben intet fattas honom; jag är ju hans bror. Äter tryckte wi hwarandras händer,