Norrländska Korrespondenten – 27 augusti 1859, sida 3

A —ck ADi ———— — fru Stockman och hennes dotter. Rosorna på den sednares ansigte åro förswunna. Ögonen äro nedsänk!o; på det wackra ansigtet läser man en skrift, hwars innehåll är sorgliat. Med ett obeskrifligt deltagande betraf tar benne modren. Denna sednare uts flräcker fin band; utan att se upp, ligger Henrita fin i hennes. — Tro mitt barn, att det fom sker är det bästa, sade fru Stockman med en wek röst. — Jag wille få tro ... men ännu fun jag det ej. — Ekulle du nu wilja lågga din hand i hans? — Nej swarade hon. J det wackraste rummet i huset ligger en ung karl på en soffa; bufwudet hwir far vå en snöhwit kudde. Wid hans sida fiuter en qwinna, flådd i dyrbart, tjockt, swart siden. Hon år rak, fom en jern släng, och hennes hals tockes wara lika oböjlig, fom den. Man fer att hon war rit wacker, men ingen känsla, ingen qwinlighet röjer fig i hennes ansigte. — Du fåger ej en gång tad til din